jenniferanneliemaria

Vad handlar den här bloggen om? Ingenting egentligen, ämnet har spårat. Ni är fortfarande enorma mängder som läser men jag har ingen aning om vad ni tycker. När ni läser vad jag skriver, när ni ser mig på stan. Jag vet inte. Ni säger ingenting här, ingenting i verkligheten. Vad tycker ni om mig? Vad tycker alla, vad tycker världen om mig? Ska jag verkligen vara här? Passar alla till livet? Så många frågor, så få svar.

Enligt mig är livet något man väljer. När man är färdig så är man. Jag är livrädd för att få någon dödlig sjukdom eller bli överkörd av en bil när jag är ute och går. Jag vill dö på mina egna villkor. När jag känner att jag är färdig med det här vill jag gå vidare. Det kan likagärna vara om hundra eller två år. När jag känner att jag har levt mitt liv, det är då jag vill dö. Oavsett när det inträffar så vet jag att jag kommer känna det på mig och det är då det är slut. Jag har alltid haft det innuti mig, antingen dör jag av ålderdom eller genom att jag tar livet av mig. Fråga mig inte varför, jag vet inte själv, men det är det jag känner på mig.

Ibland kan jag undra vad jag gör här. Jag går upp, tillfredställer dem som behöver. Sen då? Jag ser inte fram emot något. Jag har ingen energi till att läsa vidare, jag vill inte jobba, jag vill inte ha barn, inte gifta mig. Allt det där som alla andra verkar se fram emot. Jag vill vara kvar här, i min drömvärld. Bo hemma hela livet, göra det jag känner för. Jag har ingen motivation till att gå framåt i livet, jag har knappt någon motivation till livet alls. Jag är här för att det är behagligt, för att det är obehagligt att inte veta vad som händer efteråt. Innan jag tar livet av mig ska jag prata med ett medium, någon som kan snacka med de döda, för att se vad fan som händer egentligen. Ligger man där i kistan i all evighet, sover utan drömmar? Eller hamnar på någon annan plats, någon bättre, sämre, eller likadan? Jag vill inte ligga i en kista i flera hundra år. Det är en läskig tanke men tänk om det är så? Man liksom sover utan att drömma, i flera, flera hundra år. I evigheter helt enkelt.

Nu helt plötsligt dyker allt upp, vet inte varför. Har en av mina tankarkvällar när allt kommer på en och samma gång. Jag börjar bli så osäker.. Vad händer, vad gör jag? Helst av allt hade jag velat stänga av kontakten med alla som står mig nära. Bara släppa allt, för deras skull. Jag vill inte att någon ska ha något med mig att göra, jag vill att alla glömmer bort mig. Varför? Återigen, vad gör jag här? Jag är en av de personer som inte platsar, som aldrig kommer platsa.

Hörde att en kompis pappa dött häromdagen och jag kan inte låta bli att tycka att.. det är så orättvist. Finns det en gud? Varför gör han så i så fall? Tar de människor som verkligen vill, är passionerade och älskar sitt liv? Varför åtminstonne inte börja med de som inte vill? Om han nu finns, varför kunde han inte nu skickat det på mig? Livet är orättvist, och kommer alltid vara.

Jag pratar inte med någon om det här. Även om jag vet att mina allra bästa vänner läser vad jag skriver om så pratar jag inte om det. Ibland önskar jag att vi gjorde det, faktiskt. Men det är inte deras fel utan mitt. När någon frågar mig om någonting känns jobbigt skämatar jag alltid bort det.

Det bästa ordet att beskriva mig med är sarkatisk. Jag skämtar om allt, mig själv, mina vänner, förintelsen, pedofiler. Det finns inget som jag inte skämtar om. Men jag vill inte se verkligheten, jag vill inte veta av vad jag har gjort mot mig själv, jag vill inte se mina vänner ledsna, jag vill inte påminnas om förintelsen och jag vill inte tro på att det finns pedofiler. Det är ett sätt att rädda mig själv. Dra ett skämt., få folk att skratta och så helt plötsligt är vi tillbaka i våran perfekta bubbla.

När jag ser någon lägga ut en status på facebook - "Har tre par väskor framför mig, vilken ska jag välja...." Då blir jag avundsjuk. Jag vill också ha de problemen om vilken väska jag ska välja- Jag vill också ha problem om en tröja får mig att se tjock ut eller att min kille tittat på en annan tjej. Samtidigt, vi har alla våra problem och jag tycker inte jag har värre problem än någon annan, bara av en annan sort. Alla människor är olika, eller hur? Men jag med handen på hjärtat säga att jag gärna hade bytt, i alla fall för några dagar. Bara kollat..

Mår någon helt bra? Är någons liv helt perfekt? Jag tror inte det. Jag tror alla har så mycket inom sig. Eller, jag vet att det finns många, för många, som är ledsna. Ledsna, besvikna, rädda, arga. Ikväll svamlar jag, men låt mig göra det. Ni behöver inte läsa om ni inte vill. Men jag tror inte på er, det är många av er jag inte tror på. Vet ni varför? Jag ser er, jag ser i era ögon, ansikten, skratten ni låtsas vara äkta. Nu snackar jag om vänner, om nära vänner. Som inte tror det är okej att må dåligt då och då. Som alltid måste le och låtsas som om allt är perfekt. Får jag då fråga varför? Varför låtsas alla? Jag är likadan, jag låtsas som om allt är bra. Varenda dag så låtsas jag. Hade vi inte givit varandra mer erfarenhet om vi var äkta mot varandra? Om vi sa vad vi tyckte? Om vi skrattare tillsammans, om vi grät tillsammans?

I veckan tog min kusins pojkvän livet av sig, eller, hennes förra pojkvän och numera nära vän. Det spelar egentligen ingen roll. Jag träffade honom bara några få gånger men han var omtyckt av alla i släkten som träffat honom. För min farbror blev han under åren lite av en extra son.

När min pappa ringde och berättade det visste jag inte vad jag skulle säga. Man blir på något sätt nollställd, tankarna blir omöjliga att omvandla till ord. ”Det löser sig?” Knappast.. Det är svårt helt enkelt.

De flesta människor tycker självmord är själviskt. Jag tycker... Jag vet inte. På ett sätt håller jag med. Man krossar flera människors liv och man lämnar efter sig en sorg som förmodligen aldrig försvinner. Samtidigt, är det inte lika själviskt av omgivningen att låta en människa leva endast för andra? När jag mådde som sämst, när jag verkligen inte ville mer fanns det en människa jag stannade kvar för, mamma. Jag älskar min mamma fram och tillbaka till månen tusen gånger om och det fanns ingen chans i världen att jag skulle kunna lämna henne ensam. Jag var inte rädd men samvetet stoppade mig. Ibland kunde jag önska att jag var någon annans dotter, någon jag inte älskade lika högt. Då hade det varit lättare, nu kunde jag helt enkelt inte. Den gången allt blev fel fanns hon också i mina tankar. Och det är på grund av henne som jag inte fullföljde det hela.

För ett par månader sen berättade min granne om en kille som hade tagit livet av sig. Han var runt 30 år och hade försökt med allt - läkare, psykologer, alla möjliga antidepressiva mediciner. Ingenting till hjälpte och till slut gav han upp. När man har kämpat så länge som 30 år och verkligen försökt.. Då tycker jag inte man ska rädda personen. Det kan säkert få mig att framställas som en hemsk person men det är på den punkten jag tycker omgivningen ska ge med sig. Man kan inte gå upp varenda morgon i flera år och inte vilja, inte vilja vara med längre. Tvingas gå upp, le, göra det man ska och samtidigt känna en så enorm smärta inuti sig. Men.. igen, kämpar man inte in till det sista, då kan jag också tycka det är själviskt. Man måste ge allt, för vi får bara en gång på oss.

.. delar med mig eftersom jag inte har något bättre för mig. Kommentarer är alltid uppskattade eftersom man i stort sett stirrar sig blind när man läser den själv.

Person och miljöbeskrivning

Utan strumpor och utan skor lämnade hans blöta fötter små, suddiga avtryck på asfalten. Även om det bara var i mitten av september rös han när den befintliga kylan omfamnade hans vader och fick hans mörka hårstrån att ställa sig i givakt. Hans pärlvita, för stunden oborstade, tänder agerade rockstjärnor och trummade mot varandra i rasande fart. Det enda som täckte hans kropp var ett par mörka byxor av manchester och en papperstunn skjorta. Förargelsen över att ha köpt fel storlek var som bortblåst då ärmarna visade sig vara precis så långa att de täckte största delen av hans händer. Det enda man kunde urskilja var toppen av fingerspetsarna.    


För bara några veckor sedan hade han varit på väg hem - men inte idag. Pengarna hade tagit slut och hyresvärden hade fått nog. På mindre än en sekund hade hans liv antagit skepnaden av en berg-och-dalbana med så många backar att det var omöjligt att behålla kontrollen. Han hade gått från att ha en säng att krypa ner i varje kväll, till att försöka göra det så bekvämt som möjligt i någon slumpmässigt utvald trappuppgång. Hans enda hopp till mat låg nerpressad i en genomskinlig plastpåse i höger framficka. Han kunde nästan känna hur det brann mot benet, som om han bar omkring på levande glöd. För ett ögonblick övervägde han att kasta påsen i brunnen han precis gått förbi, be till gud och hoppas på att det skulle lösa sig ändå. Men han ångrade sig i sista sekund. Han behövde den för att överleva.                


Stora ringar av rök lämnade hans O-formade läppar när han la sig ner på asfalten för några minuters vila. Han visste att förbipasserade skull ha svårt att se honom, kläderna han bar tillsammans med sin nästintill pepparbruna hudfärg avskiljde honom från omgivningen. Det hela ingav en känsla av trygghet, och han kunde i lugn och ro låta blicken svepa över himlavalvet samtidigt som tankarna fick chansen att vandra tillbaka till kvällen som just hade passerat.

'Hans vänner hade försvunnit redan efter några timmar men han hade inte brytt sig om att leta efter dem. Han var trött och en aning för berusad, gratisdrinkar var han duktig på att fixa, dessutom behövde han tänka. Efter att ha vandrat samma gata upp och ner ett flertal gånger fick han syn på en bar, troligtvis inte någon han skulle lagt märke till i vanliga fall.

Ingången hade bestått av en sliten, oerhört liten, dörr med en skylt hängandes ovanför. Texten på skylten hade sedan länge tynats ut och nu syntes bara svaga skuggor av något han förmodade skulle föreställa bokstäver. Efter att ha tänkt över saken en stund bestämde han sig för att gå in – han behövde trots allt lite omväxling.    

Det första som mötte honom var ett stort rökmoln från alla de cancerframkallande pinnar som njöt av att sakta men säkert ta livet av sina ägare. Från andra sidan rummet stirrade ett uppstoppat älghuvud på honom och de små porslinsögonen fick honom att rysa till av obehag. Väggarna översköljdes av stora sammetsgardiner och de massiva träborden var fulla av stearin från alla hundratals ljus. Där heltäckningsmattan hade lossnat kunde man ana berg av smuts och golvlisterna hade antagit en färg som mycket väl kunde liknas vid avföring. Det var nästan som om man kunde lukta till sig döden bara genom att befinna i rummet.

Hans tankar avbröts plötsligt av ett par röster som inte tycktes befinna sig långt ifrån honom. Av ren nyfikenhet reste han sig upp för att försöka lista ut var de kom ifrån, dessutom visste han att han inte kunde dra ut på det längre.

Längst inne i gränden kunde han urskilja två siluetter. Han kämpade med att dra händerna genom sitt nästintill kolsvarta hår, bara för att på något sätt kunna låtsas vara mer välvårdad än vad han var. För ett ögonblick ångrade han att han inte ägde en borste. Håret kunde just nu liknas med en hästman och att lyckas släta ut alla tovor med bara fingrarna visade sig vara omöjligt. Han bestämde sig till slut för att spotta i handen och försöka rätta till den så kallade frisyren så gott det gick. Renlighet hade alltid varit viktigt för honom, men utan bostad eller pengar till att låna en offentlig dusch fanns det inte mycket att göra. Förhoppningsvis var det tillräckligt mörkt för någon att lägga märke till hans ovårdade yttre.

Siluetterna visade sig tillhöra två unga män, uppskattning
svis i 20-årsåldern. Med gungande steg och ena tummen hårt inlindad i resten av handen gick han fram till killarna för att presentera sig. Nervositeten visade sig dock ha varit obefogad, killarna letade efter bra gräs och han hade dykt upp som ett brev på posten. Efter bara några minuter hade han lyckats sälja fem gram för 600 kronor. Allt som allt tyckte han att han hade gjort en bra affär, även då han själv inte köpt det mycket billigare. Efter att ha småpratat en liten stund tackade han för sig och gick därifrån - ännu en gång med tyngre plånbok och ett svagare samvete.

På vägen hem mot en ännu okänd sovplats passerade han en gammal, sovande man som gjort sitt bästa för att trotsa kylan genom att krypa in under en hög av tidningar. Försiktigt lyfte han på hörnet av onsdagens aftonblad och petade in fyra hundralappar. Han visste inte vem mannen var men av utseendet att döma behövde han dem mer än honom själv. För en sekund tyckte han sig nästan ana mannens läppar formas till ett leende. Huruvida detta stämde eller inte spelade ingen roll, illusionen värmde starkare än en öppen brasa. Plötsligt vaknade en ensam tår till liv i hans ena ögonvrå, vandrade hela vägen ner längs hans kind och stannade försiktigt upp för att dö vid hans läppar. Han var inte ensam. Så länge kärleken höll han sällskap var han inte ensam. Så länge kärleken höll han sällskap skulle han klara sig.