jenniferanneliemaria

Tre timmar kvar tills jag åker, heeeeeeeeeeelt underbart. Ni följer väl med? Ska blogga så fort jag hittar ett internetcafé och när jag kommer hem lovar jag er massa bilder.

Annars? Känner mig galet misslyckad. Ska vara ärlig och berätta för er att jag blev uppsagd från jobbet idag. Jag hade kunnat vara arg och besviken men på något sätt förstår jag .. Jag kan inte sköta saker när deppen kommer. Jag glömmer, slarvar och kan inte koncentrera mig. Jag hade också kunnat skriva att jag är glad att jag gick så långt men samtidigt, det är fan tragiskt hur jag lyckas sabba precis allt som kommer i min väg..

Hursom, nu hoppar jag och min kära pojk i säng och försöker få iallafall några timmars sömn. Ta hand om er så bloggar jag nästa gång från solen! v

Hallå! Hur leker livet i regnet?

Jag har precis kommit hem från mitt hjärtas sommarstuga, var helt grymt mysigt. Igår lagade han god mat medan jag låg och slappade i soffan, vi kikade film och avslutade med en flaska rosé som jag fick. Idag satt vi på uteplatsen i flera timmar och drack kaffe som två pensionärer, men är det så det blir när man blir gammal skulle jag nog trivas!
Lillen har också haft det bra, sprungit runt och juckat på Antons morföräldrars hund som en galning.. Doock inte i rätt hål utan på benet, tycker lite synd om honom där alltså.

Mysko väder har vi haft också, när vi vaknade sken solen och strax efteråt började det duggregna. Regnet upphöll och solen tittade fram igen för en liten stund innan det började halga så in i, slutade med ösregn så nu sitter jag här och fryser fortfarande.. MEN, om två dagar latar jag mig i 30graders värme, mmh mmh mm!

Borde egentligen börja packa men galet vad trist det är, måste alltid kolla igenom väskan minst 3-4 gånger innan jag är hundra procent säker på att jag har allting med mig men i slutändan känns det ändå som om man har glömt någonting.

Hursom, kvällsmat står på schemat och sen får jag väl sätta igång.
Kärlek till er

Precis kommit hem från stan, inhandlat det sista tills på tisdag. JAG LÄNGTAR! Lär bli en lång dag däremot, bussen går 05.25 och på flygplatsen får jag vänta fem timmar innan planet lyfter, segt men så värt det!

Nu ska jag och Anton åka iväg till hans sommarstuga, kommer tillbaka imorgon så vi hörs då .. v



Look of today, fått en thing för skjortor det senaste

Hello sunshines

Har precis kommit hem från ett fint avslut på dagen, kikade tredje twillightfilmen hemma hos Stephanie tillsammans med henne och Kristin. Popcorn, hemmagjorda kakor (den där stephanie är grymm på att baka) och saft gjorde oss sällskap. Första gången på 5-6 månader som jag är nykter mer än fem dagar i rad så vi kör en high five på den där saften alltså.

Hej igen. Precis kommit hem och är så grymt trött så det finns inte.. Började jobbet 05.15, åkte och avbokade borttagningen av löshåret (Just love it to much), virrade runt i hela stan efter Komvux som jag tillslut hittade, la undan lite kläder tills imorgon och solade så jag förhoppningsvis får lite färg tills på tisdag! mmmmm, sängen har aldrig lockat mer än nu.

Tänkte köra ett okomplicerat inlägg innan jag lägger det här på hyllan ett tag, förklara lite bättre hur det ser ut. Jag kommer att fortsätta skriva, men om annat (iallafall för ett tag).  Är det något ni vill fråga kommer jag däremot absolut att svara.

Okej, here we go.. Som jag skrev i ett tidigare inlägg blev det lite av en räddning den dagen jag hamnade på sjukhus efter att ha skurit mig mer och djupare än vanligt. Efter ett självmordsförsök är det lag på att man ska få hjälp så under de kommande veckorna pendlade jag mellan olika kuratorer, psykologer och läkare. Efter x-antal tester och undersökningar bestämde de sig för att ge mig tabletter för en "sjukdom" kallad biopolär.

En biopolär människa växlar mellan två olika faser, man är helt enkelt uppe eller nere. Ena perioden kan man vara så hög på livet att man tror man klarar av precis vad som helst. Man lever för stunden och känner sig nästintill odödlig.

Under den andra perioden är självmordstankar vanligt och minsta lilla syssla som att plocka in disken kan kännas omöjlig, man orkar inte. Ibland kom jag inte upp ur sängen och de dagar jag gjorde det var det mest som att gå runt som en levande död. Jag orkade inget, inte prata med vänner, inte ge hunden mat, inte ens sköta min hygien. Det var inte förrän mamma eller någon annan påminnde mig som om jag kom på att jag inte duschat på en vecka eller en och en halv.

När jag fick diagnosen var det första jag gjorde att sätta mig vid datan för att läsa på sjukdomen. Jag minns att jag grät, inte för att jag var ledsen utan för att jag var glad. Det var så mycket som stämde in och jag var lycklig över att kanske för en gångs skull få hjälp. I början var jag tveksam över att ta tabletter eftersom jag på något sätt, som jag skrivit innan, inte tycker det känns äkta. Hur som helst så bestämde jag mig för att prova, jag var så less på allt och det enda jag ville var att bli bra. Tabletterna hjälpte lyckligtivs något enormt, mitt humör stabiliserades och helt plötsligt var inte allt omöjligt trots allt.

Alkoholen var jag däremot redan fast i och hur mycket jag tänkte på det såg jag ingen lösning på hur jag skulle kunna ta mig ur. Jag kan nog med säkerhet säga att jag sårat alla mina vänner och familj på grund av det, inte bara genom att jag alltid dricker utan när jag väl gör det blir jag rent ut sagt elak. I stort sett alla gånger jag blivit förlåten och de visar på vilka helt jäkla fantastiska människor jag har runtomkring mig. Enligt min mening förtjänar jag inte att bli förlåten. Jag drack så fort jag finns chansen, det spelade ingen roll om jag var ensam eller inte. Efter ett tag började jag variera mig genom att röka, gräs var vanligast, ibland hasch. Det blev som en ersättning när inget annat fanns.

Jag hade, även när jag börjat med tabletterna, ett sug efter att skära mig. En gång gjorde jag det på toaletten och gick därefter ut till min familj med blodiga handdukar lindandes kring armarna. Det var första gången jag såg min pappa gråta och än idag kan jag inte förstå hur jag kunde vara så självisk att jag utsatte dem för det. Jag tänkte inte, allt gjorde så ont.

Jag är inte helt okej än men jag önskar att jag var det. Jag önskar att det här kunde vara en blogg där jag kanske skulle kunna motivera någon annan till hur man bryter sig loss men det går inte, inte förrän jag är helt bra. Däremot tänker jag aldrig sluta kämpa och mitt mål för framtiden är att en dag öppna någon slags verksamhet för unga tjejer som mår dåligt. Jag SKA dit, oavsett vilka hinder jag stöter på.

Även om jag inte är helt okej så mår jag bättre, det gör jag. För några år sen trodde ja aldrig att jag skulle sitta här, självkänslan är högre och jag har lärt mig att se saker med en glädjande blick. Alkoholen är något jag fortfarande kämpar med så in i helv.. men samtidigt, har jag tagt mig så här långt finns det ingen chans i världen att jag ger upp nu heller, punkt.

Hur är allt med er? Ni är så många som läser men så få som kommenterar.. Jag är så nyfiken på era tankar, negativa som positiva. Era åsikter hade verkligen varit guld värda

Hallå, nu är jag här igen. Saknat det lite! :)

Fester, myskvällar och jobb har avlöst varandra det senaste. Känns som om min kropp vant sig vid att inte sova. Men flera vänner har flyttat och börjat plugga så ett hejdå har varit viktigare än allt annat.


Annars är dagen ljus, men igår sa psyket ifrån. Slarvat med medicinerna (är biopolär, manodepressiv) något grymt det senaste. Satt och grät utan anledning, starkaste ångesten på länge. Men som sagt, idag mår jag bättre även om jag börjar bli osäker .. Kommer jag någonsin funka utan tabletterna?
Men, nu fokuserar vi på det positiva lite. Om en vecka åker jag till Malta och det ska bli helt kanon, ska träffa en kompis där nere som ska praktisera på ett hotell. På dagarna går hon i skolan och jag får tid för mig själv, att bara gå längs stränderna och tänka igenom allt ska verkligen bli helt underbart .. Sen på eftermiddagen möts vi upp och lever livet.
Hur är det med er?



Bild från när vi var i Thailand i april, som jag längtar efter värmen!

Först och främst, ni är underbara. Era kommentarer ger mig verkligen styrkan att våga fortsätta, tack! v
(Förresten, vad hände med att jag inte skulle skriva mer idag? Antar att det är svårt att hålla sig borta)



Har precis haft sällskap av mitt hjärta, kikade på Blood Diamond men slutade med att ögonen vilade på honom. Nu sitter jag och tittar på gamla bilder, hittade en på pappa och mig som jag verkligen älskar..



Har inte så mycket mer att säga, blicken dras mot gitarren och det är med den jag tillbringar min natt!



Kärlek till er mina fina

En helt annan fråga, vad tycker ni är okej att berätta? Min mening från första början var att skriva av mig precis allt men nu i efterhand börjar jag bli osäker .. Har fått kommentarer om att jag kanske inte borde dela med mig av allt som hänt. Men samtidigt, hur ska jag kunna göra det här till en sann och rättvis historia om jag utelämnar saker?

Ett litet inlägg fixar vi in

Gårdagen var grymt mysig, hade otroligt tur med vädret så jag ordnade en picknickväska och tog med mig Anna ner till vattnet. Satt på en filt med mat, jordgubbar och vin. Pratade om framtiden, skrattade lite, grät lite.



Ler lite när jag tänker tillbaka på hur länge vi varit vänner, hur mycket vi delat. Finns nog ingen jag upplevt så mycket tillsammans med. Hon har alltid bott två minuters promenad med mig så det blir lite av ett tomrum nu när Linköping tar över.



Försökte mig på ett litet hejdåalbum




Allt bra med er?

Fortsätter på samma spår som inlägget innan..

Efter ett tag fanns inget mellanting. Ordet salongsbrusad fanns inte i min värld, det var allt eller inget. När jag hade börjat dricka slutade jag inte förrän jag var på gränsen till medvetslös. Det gick liksom inte. Om någon försökte hjälpa mig hände det att jag bara ställde mig och skrek rakt ut, jag lyssnade inte på någon. När jag väl drack slukades jag upp helt.


Snart var jag fast och jag började ljuga för vänner och familj. Jag gjorde allt för att kunna dricka eller få tag i alkohol. En nykter helg fanns inte i min värld och jag såg absolut ingen mening med att träffas bara för att grilla eller se film. Blev jag tillfrågad om jag ville vara med någon gång hittade jag alltid på en ursäkt till varför jag inte kunde och sen gick jag ut med någon annan som var ledig. Väl hemma hos kompisar hände det att jag snodde alkohol från både dem och deras föräldrar. Blev jag ufrågad någon gång nekade jag alltid, även om det hela egentligen var väldigt uppenbart.
Dagarna mellan helgerna kändes som en evighet och snart pallade jag inte att vänta. Kroppen skakade och mitt humör var som en berg och dalbana, jag behövde det. Vid vissa tillfällen kunde det hända att jag inte gick utomhus. Jag stängde av telefonen och sjukanmälde mig från jobbet/skolan. Jag kunde stanna hemma upp till flera veckor i sträck, stänga in mig i mitt rum och dricka tills jag inte kände igen mig själv längre.

Lovar er djupare förklaring någon annan gång, skissar mest för att inte glömma.

Ställde klockan på halv nio och först nu är jag uppe, känner mig inte riktigt som en människa än, brukar ta några timmar.. Hursom, ska strax kila ner till stan och inhandla det det sista. Ska mysa lite med Anna innan hon flyttar och jag har mycket att fixa. Inte ens hennes present är jag färdig med, som vanligt .. Får börja sätta fart samtidigt som jag önskar er en bra dag. Måste leta upp en vattenfast mascara också för tonight I will be crying

Vi hörs snart





Förresten, vad roligt det är att se att ni redan är så många som läser v

Letar mig tillbaka till första gångerna man drack. Det fanns så många nya känslor att upptäcka, något man aldrig varit med om förut. Glädjen blev starkare och jag bara älskade det. Jag älskade hur jag, om än bara för några timmar, fick chansen till att verkligen vara lycklig. Det blev lite som en räddning från livet och jag såg alltid fram emot nästa gång. I början var det inte för mycket, körde samma nivå som alla andra och mådde grymt mycket bättre än vad jag gjorde annars. Att bara kunna släppa loss och våga vara sig själv var underbart.

Jag älskade det bara mer och mer, ruset var det bästa jag hade varit med om och jag ville aldrig att det skulle ta slut. Jag hade tappat tron på att allt skulle bli bra men när jag drack var det något i mig som lös upp. För en gångs skull mådde jag bra.
Snart ville jag ha mer, det räckte inte längre med det jag och tjejerna köpte tillsammans. Däremot var jag bra på att dölja det. Ja var noga med att alltid fylla upp deras vinglas innan mitt eget och jag drack mig aldrig berusad innan jag såg att dom andra var det. Efteråt tog det däremot inte lång tid innan jag gick in på toaletten, satte på kranen och öppnade burkarna jag hade i väskan. Jag var rädd över att någon skulle komma på mig så jag skyndade mig allt vad jag kunde. Ibland drack jag så fort att jag spydde emellan men det spelade ingen roll. Det viktigaste var att komma därifrån. Jag hade upptäckt ett sätt att komma bort från verkligheten och ingenting var bättre än det.




Nu sitter jag och tittar tillbaka, älskar mina vänner mer och mer för varje dag. Uppskattar det dom gjort för mig så enormt, undra om jag hade gjort samma sak? Det finns så mycket att berätta, jag måste bara hitta inspirationen till att börja. Jag har insett att det måste få ett slut och ni får följa mig på vägen. Ni får ta del av glädjen jag kommer känna när jag lyckas och av misstagen jag vet kommer att ske. Jag vill inte tillbringa mitt liv genom att be om förlåtelse, jag vill inte såra er längre.

Svårt att andas, det finns liksom ingen energi. Det är dom här dagarna som är jobbiga, när tomrummet letar sig in. Det enda man vill är att stanna upp och låta livet passera. Samtidigt finns det något där, något slags ljus som aldrig funnits förrut. Dagarna blir färre och jag vet att det är påväg att ta slut, är närmare lyckan, närmare det där äkta.

Efter så galet många år av ovisshet är jag påväg att hitta rätt. Tittar tillbaka på tiden när jag aldrig trodde jag skulle bli bra, när det inte fanns någonting. När vänner och familj försökte nå fram men inte lyckades, när det var så svårt att ta sig upp ur sängen, när jag glömde av att leva.

Den 15e februari kom räddningen, svaga minnen av att grannar kommer springandes och att en ambulans kör in på gården. Helt plötsligt befinner jag mig på KSS där en läkare gör sitt bästa för att sy ihop mina armar. Bredvid mig sitter min underbara mamma och håller mig i handen.


Idag är jag inte stolt över något jag har gjort. Jag tycker det är skrämmande att visa mina armar för människor jag inte känner, rädd för att bli dömd utifrån det. Jag hatar synen av att se mig själv i spegeln och se vad jag gjort. Samtidigt finns det något innuti mig som lärt sig acceptera det, jag har lärt mig mycket av mitt förflutna och ärren är en del av mig som påminner mig om att kämpa.


Ta hand om varandra

Fastnat här igen, egentligen vill jag sitta på någon uteservering med en stor kaffe i handen eller ligga i gräset med några vänner bredvid. Solen verkar däremot inte vilja sammarbeta med mig så jag får låta tankarna glida över till annat. Hårinpackning och ansiktsmask får bli min eftermiddag, har jag tur ringer min fina lite senare så jag kan få min dagliga dos av kärlek.




pic från början av juli

Precis kommit hem efter en fin kväll, filtar & gitarr på balkongen. Sommaren lever vidare..
Jag mår bra, det är en vacker människa jag har lärt känna.



Den här bloggen blir annorlunda, svårare .. För en gångs skull öppnar jag mig. Lika skrämmande som att kasta sig utför ett stup utan att veta om man kommer överleva eller inte. Jag är livrädd för era reaktioner, livrädd för vad ni kommer säga. Jag har inte fixat det än men det kommer .. ena stunden kör vi livets grymma stunder, andra stunder letar vi oss tillbaka till det förflutna, funkar det för er ? Säg till om ni inte hänger med.
Jag skriver för er, alla ni som stannar fast ni inte borde ha gjort det. Ni är värda så mycket mer men det enda jag kan ge er är en förklaring, en förklaring varför allt blivit som det blivit.



U're all free to judge

Ny musik, John mayer har tagit över. Leker med tanken om en duett, hur ball hade inte det varit ?

Haft strömavbrott tre timmar men som tur är lyckades hunken ovanför fixa till det. Ballade ur lite utan internet men nu mår jag bra igen!

Vi skippar det här inlägget, bästaste David väntar på mig så mina närmsta timmar spenderas där.
Lova mig att ni tar hand om er

Sitter med marley pumpandes ur högtalarna, lite kärlek till honom.

Ny blogg och för en gångs skull kör vi det okomplicerat, slappar på konsekvenserna och lutar oss tillbaka.
är ni på?



Drar mig utomhus and lookin' like this,
min utväxt behöver grymt med omtanke..