jenniferanneliemaria

Svårt att andas, det finns liksom ingen energi. Det är dom här dagarna som är jobbiga, när tomrummet letar sig in. Det enda man vill är att stanna upp och låta livet passera. Samtidigt finns det något där, något slags ljus som aldrig funnits förrut. Dagarna blir färre och jag vet att det är påväg att ta slut, är närmare lyckan, närmare det där äkta.

Efter så galet många år av ovisshet är jag påväg att hitta rätt. Tittar tillbaka på tiden när jag aldrig trodde jag skulle bli bra, när det inte fanns någonting. När vänner och familj försökte nå fram men inte lyckades, när det var så svårt att ta sig upp ur sängen, när jag glömde av att leva.

Den 15e februari kom räddningen, svaga minnen av att grannar kommer springandes och att en ambulans kör in på gården. Helt plötsligt befinner jag mig på KSS där en läkare gör sitt bästa för att sy ihop mina armar. Bredvid mig sitter min underbara mamma och håller mig i handen.


Idag är jag inte stolt över något jag har gjort. Jag tycker det är skrämmande att visa mina armar för människor jag inte känner, rädd för att bli dömd utifrån det. Jag hatar synen av att se mig själv i spegeln och se vad jag gjort. Samtidigt finns det något innuti mig som lärt sig acceptera det, jag har lärt mig mycket av mitt förflutna och ärren är en del av mig som påminner mig om att kämpa.


Ta hand om varandra