jenniferanneliemaria

Jag kände mig lycklig när jag tänkte på döden. Jag kände en slags kontroll, ville jag göra slut på det så kunde jag. Jag hade helt enkelt ett val och det gav mig ro. På kvällarna när det blivit mörkt kunde jag gå ut och leta upp ställen där jag hade kunnat hänga mig om jag velat. Det var viktigt att det var mörkt, hade jag hängt mig hade jag gjort det på natten när ingen var vaken. Jag funderade på lyktstolpar men jag hittade inget svar på hur jag skulle komma upp dit. Ena stunden undrade jag vad mamma skulle laga för middag, andra stunden funderade jag på hur många piller man skulle behöva ta utan risk för att misslyckas. Grillat? Eller flera burkar? Livet blandades med döden och jag log.




Den 14e februari var det alla hjärtans dag. Kärlekens dag, dagen då man ska ge varandra röda rosor. Min dag var röd, min dag var lycklig. Jag fick ingen ros men jag var lycklig ändå. Jag minns knappt någonting. Jag minns att jag ligger under bordet i vardagsrummet och letar efter en telefon som på något sätt hamnat under soffan. Jag mår så illa men jag måste ha tag i telefonen. Några personer var värda att säga hejdå till. Jag sa aldrig hejdå, jag berättade bara hur mycket jag tyckte om dem. Jag ville inte att någon skulle förstå men jag ville skänka lite sista kärlek, det var ju trots alla hjärtans dag. Jag minns inte vilka jag ringde, jag minns inte exakt vad jag sa. Jag tror att det går någon timma, sen sitter jag vid spisen. En folköl står på kanten och jag ser hur cigarett efter cigarett blir till aska. Jag har fortarande på mig samma kläder jag hade på jobbet, en blå skjorta med pressbyråns logga och ett par för stora byxor. När blodet träffade kläderna frös jag. Som när man går med en tunn jacka på sig och tyget nuddar huden. Jag känner inte direkt någonting. Jag är inte nervös, jag är inte rädd. Det känns helt enkelt som om jag bestämt mig för vad som helst. Jag hade lika gärna kunnat bestämma mig för att gå och lägga mig men nu hade jag bestämt mig för att dö. Jag skrattar men jag är egentligen inte glad utan det är som en galnings skratt. Som om det inte vore jag. Hur lång tid skulle det ta? Jag tar i och njuter av hur huden öppnar sig. Hur det bara rinner ur mig och samlas runt mig på golvet.
När ambulansen kommer skrattar jag så att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det hela är så komiskt, jag måste ringa min bästa vän och berätta vad jag har gjort. Jag skrattar så jag knappt får fram några ord. Men det är inte jag som skrattar, det är någon annan. Jag känner mig som exorcisten, som om någon annan tagit över.

Hon höll mig i handen, år in och år ut. När jag kom tillbaka efter att ha lämnat henne var hennes famn fortfarande öppen. På skolan gick det rykten om att vi var lesbiska men vi bara skrattade, jag och min bästa vän.

Högstadiet, äntligen ett sätt att börja om. Hela sommaren hade jag förberett mig. Det var nu eller aldrig. För första gången skulle jag passa in.

Att verkligheten inte fungerade på det sättet lärde jag mig snart. Efter bara några månader sprack min dröm om att bli den personen jag fantiserat om att bli. Jag hade förlorat, igen. Av rädsla att misslyckas vågade jag helt enkelt inte. När någon försökte prata med mig började jag skaka. Jag ville inte att någon skulle prata med mig, jag var livrädd över att säga fel. Om jag någon gång lyckades öppna munnen slutade det med att jag stammande gick därifrån med en brinnande känsla bakom ögonlocken.

Jag hatade att prata inför klassen. När vi skulle ha redovisningar bultade hjärtat så hårt att jag var säker på att det skulle hoppa ut ur kroppen. För det mesta hittade jag på ursäkter för att gå hem och på så vis slippa. På hemvägen hatade jag mig själv ännu mer för att jag inte hade vågat.

Jag hatade att vara med på gymnastiken. Jag skämdes över att jag inte kunde springa lika snabbt som alla andra och över att missa en boll när jag stod i mål på innebandyn.

Jag hatade att gå ensam i korridoren. Jag var rädd för att jag skulle gå konstigt eller att ramla.

Ibland fick jag låna min kompis mp3. De stunderna älskade jag. Då kunde jag stänga ute världen och bli ett med musiken. Helt plötsligt kom hoppet tillbaka, i alla fall för ett tag. När jag tog av mig lurarna var allt som vanligt igen.

När jag tänker tillbaka spelar inget av det egentligen någon roll. För hon höll mig i handen. Hon log när jag skulle prata med klassen, hon sprang bredvid mig på gymnastiken och mot henne fick jag luta mig när jag gick i korridoren.

 

Jag minns när jag var 12 år och precis hade börjat sexan. Jag minns att jag var ledsen utan att förstå varför. Jag kände mig tom helt enkelt. Ibland blev jag slagen på rasterna, jag minns inte vem som höll och vem som slog men jag minns att det inte gjorde mig någonting. För mig spelade det ingen roll om jag spelade fotboll eller blev slagen, det var vilket som. I tankarna var jag någon annanstans.
Jag minns att jag frågade någon varför det var så här. Det går över, fick jag till svar.
Jag trodde på det.