2
Hon höll mig i handen, år in och år ut. När jag kom tillbaka efter att ha lämnat henne var hennes famn fortfarande öppen. På skolan gick det rykten om att vi var lesbiska men vi bara skrattade, jag och min bästa vän.
Högstadiet, äntligen ett sätt att börja om. Hela sommaren hade jag förberett mig. Det var nu eller aldrig. För första gången skulle jag passa in.
Att verkligheten inte fungerade på det sättet lärde jag mig snart. Efter bara några månader sprack min dröm om att bli den personen jag fantiserat om att bli. Jag hade förlorat, igen. Av rädsla att misslyckas vågade jag helt enkelt inte. När någon försökte prata med mig började jag skaka. Jag ville inte att någon skulle prata med mig, jag var livrädd över att säga fel. Om jag någon gång lyckades öppna munnen slutade det med att jag stammande gick därifrån med en brinnande känsla bakom ögonlocken.
Jag hatade att prata inför klassen. När vi skulle ha redovisningar bultade hjärtat så hårt att jag var säker på att det skulle hoppa ut ur kroppen. För det mesta hittade jag på ursäkter för att gå hem och på så vis slippa. På hemvägen hatade jag mig själv ännu mer för att jag inte hade vågat.
Jag hatade att vara med på gymnastiken. Jag skämdes över att jag inte kunde springa lika snabbt som alla andra och över att missa en boll när jag stod i mål på innebandyn.
Jag hatade att gå ensam i korridoren. Jag var rädd för att jag skulle gå konstigt eller att ramla.
Ibland fick jag låna min kompis mp3. De stunderna älskade jag. Då kunde jag stänga ute världen och bli ett med musiken. Helt plötsligt kom hoppet tillbaka, i alla fall för ett tag. När jag tog av mig lurarna var allt som vanligt igen.
När jag tänker tillbaka spelar inget av det egentligen någon roll. För hon höll mig i handen. Hon log när jag skulle prata med klassen, hon sprang bredvid mig på gymnastiken och mot henne fick jag luta mig när jag gick i korridoren.
