jenniferanneliemaria

Hej igen. Precis kommit hem och är så grymt trött så det finns inte.. Började jobbet 05.15, åkte och avbokade borttagningen av löshåret (Just love it to much), virrade runt i hela stan efter Komvux som jag tillslut hittade, la undan lite kläder tills imorgon och solade så jag förhoppningsvis får lite färg tills på tisdag! mmmmm, sängen har aldrig lockat mer än nu.

Tänkte köra ett okomplicerat inlägg innan jag lägger det här på hyllan ett tag, förklara lite bättre hur det ser ut. Jag kommer att fortsätta skriva, men om annat (iallafall för ett tag).  Är det något ni vill fråga kommer jag däremot absolut att svara.

Okej, here we go.. Som jag skrev i ett tidigare inlägg blev det lite av en räddning den dagen jag hamnade på sjukhus efter att ha skurit mig mer och djupare än vanligt. Efter ett självmordsförsök är det lag på att man ska få hjälp så under de kommande veckorna pendlade jag mellan olika kuratorer, psykologer och läkare. Efter x-antal tester och undersökningar bestämde de sig för att ge mig tabletter för en "sjukdom" kallad biopolär.

En biopolär människa växlar mellan två olika faser, man är helt enkelt uppe eller nere. Ena perioden kan man vara så hög på livet att man tror man klarar av precis vad som helst. Man lever för stunden och känner sig nästintill odödlig.

Under den andra perioden är självmordstankar vanligt och minsta lilla syssla som att plocka in disken kan kännas omöjlig, man orkar inte. Ibland kom jag inte upp ur sängen och de dagar jag gjorde det var det mest som att gå runt som en levande död. Jag orkade inget, inte prata med vänner, inte ge hunden mat, inte ens sköta min hygien. Det var inte förrän mamma eller någon annan påminnde mig som om jag kom på att jag inte duschat på en vecka eller en och en halv.

När jag fick diagnosen var det första jag gjorde att sätta mig vid datan för att läsa på sjukdomen. Jag minns att jag grät, inte för att jag var ledsen utan för att jag var glad. Det var så mycket som stämde in och jag var lycklig över att kanske för en gångs skull få hjälp. I början var jag tveksam över att ta tabletter eftersom jag på något sätt, som jag skrivit innan, inte tycker det känns äkta. Hur som helst så bestämde jag mig för att prova, jag var så less på allt och det enda jag ville var att bli bra. Tabletterna hjälpte lyckligtivs något enormt, mitt humör stabiliserades och helt plötsligt var inte allt omöjligt trots allt.

Alkoholen var jag däremot redan fast i och hur mycket jag tänkte på det såg jag ingen lösning på hur jag skulle kunna ta mig ur. Jag kan nog med säkerhet säga att jag sårat alla mina vänner och familj på grund av det, inte bara genom att jag alltid dricker utan när jag väl gör det blir jag rent ut sagt elak. I stort sett alla gånger jag blivit förlåten och de visar på vilka helt jäkla fantastiska människor jag har runtomkring mig. Enligt min mening förtjänar jag inte att bli förlåten. Jag drack så fort jag finns chansen, det spelade ingen roll om jag var ensam eller inte. Efter ett tag började jag variera mig genom att röka, gräs var vanligast, ibland hasch. Det blev som en ersättning när inget annat fanns.

Jag hade, även när jag börjat med tabletterna, ett sug efter att skära mig. En gång gjorde jag det på toaletten och gick därefter ut till min familj med blodiga handdukar lindandes kring armarna. Det var första gången jag såg min pappa gråta och än idag kan jag inte förstå hur jag kunde vara så självisk att jag utsatte dem för det. Jag tänkte inte, allt gjorde så ont.

Jag är inte helt okej än men jag önskar att jag var det. Jag önskar att det här kunde vara en blogg där jag kanske skulle kunna motivera någon annan till hur man bryter sig loss men det går inte, inte förrän jag är helt bra. Däremot tänker jag aldrig sluta kämpa och mitt mål för framtiden är att en dag öppna någon slags verksamhet för unga tjejer som mår dåligt. Jag SKA dit, oavsett vilka hinder jag stöter på.

Även om jag inte är helt okej så mår jag bättre, det gör jag. För några år sen trodde ja aldrig att jag skulle sitta här, självkänslan är högre och jag har lärt mig att se saker med en glädjande blick. Alkoholen är något jag fortfarande kämpar med så in i helv.. men samtidigt, har jag tagt mig så här långt finns det ingen chans i världen att jag ger upp nu heller, punkt.

Hur är allt med er? Ni är så många som läser men så få som kommenterar.. Jag är så nyfiken på era tankar, negativa som positiva. Era åsikter hade verkligen varit guld värda