jenniferanneliemaria

Fortsätter på samma spår som inlägget innan..

Efter ett tag fanns inget mellanting. Ordet salongsbrusad fanns inte i min värld, det var allt eller inget. När jag hade börjat dricka slutade jag inte förrän jag var på gränsen till medvetslös. Det gick liksom inte. Om någon försökte hjälpa mig hände det att jag bara ställde mig och skrek rakt ut, jag lyssnade inte på någon. När jag väl drack slukades jag upp helt.


Snart var jag fast och jag började ljuga för vänner och familj. Jag gjorde allt för att kunna dricka eller få tag i alkohol. En nykter helg fanns inte i min värld och jag såg absolut ingen mening med att träffas bara för att grilla eller se film. Blev jag tillfrågad om jag ville vara med någon gång hittade jag alltid på en ursäkt till varför jag inte kunde och sen gick jag ut med någon annan som var ledig. Väl hemma hos kompisar hände det att jag snodde alkohol från både dem och deras föräldrar. Blev jag ufrågad någon gång nekade jag alltid, även om det hela egentligen var väldigt uppenbart.
Dagarna mellan helgerna kändes som en evighet och snart pallade jag inte att vänta. Kroppen skakade och mitt humör var som en berg och dalbana, jag behövde det. Vid vissa tillfällen kunde det hända att jag inte gick utomhus. Jag stängde av telefonen och sjukanmälde mig från jobbet/skolan. Jag kunde stanna hemma upp till flera veckor i sträck, stänga in mig i mitt rum och dricka tills jag inte kände igen mig själv längre.

Lovar er djupare förklaring någon annan gång, skissar mest för att inte glömma.