jag håller på att bli galen
Vad handlar den här bloggen om? Ingenting egentligen, ämnet har spårat. Ni är fortfarande enorma mängder som läser men jag har ingen aning om vad ni tycker. När ni läser vad jag skriver, när ni ser mig på stan. Jag vet inte. Ni säger ingenting här, ingenting i verkligheten. Vad tycker ni om mig? Vad tycker alla, vad tycker världen om mig? Ska jag verkligen vara här? Passar alla till livet? Så många frågor, så få svar.
Enligt mig är livet något man väljer. När man är färdig så är man. Jag är livrädd för att få någon dödlig sjukdom eller bli överkörd av en bil när jag är ute och går. Jag vill dö på mina egna villkor. När jag känner att jag är färdig med det här vill jag gå vidare. Det kan likagärna vara om hundra eller två år. När jag känner att jag har levt mitt liv, det är då jag vill dö. Oavsett när det inträffar så vet jag att jag kommer känna det på mig och det är då det är slut. Jag har alltid haft det innuti mig, antingen dör jag av ålderdom eller genom att jag tar livet av mig. Fråga mig inte varför, jag vet inte själv, men det är det jag känner på mig.
Ibland kan jag undra vad jag gör här. Jag går upp, tillfredställer dem som behöver. Sen då? Jag ser inte fram emot något. Jag har ingen energi till att läsa vidare, jag vill inte jobba, jag vill inte ha barn, inte gifta mig. Allt det där som alla andra verkar se fram emot. Jag vill vara kvar här, i min drömvärld. Bo hemma hela livet, göra det jag känner för. Jag har ingen motivation till att gå framåt i livet, jag har knappt någon motivation till livet alls. Jag är här för att det är behagligt, för att det är obehagligt att inte veta vad som händer efteråt. Innan jag tar livet av mig ska jag prata med ett medium, någon som kan snacka med de döda, för att se vad fan som händer egentligen. Ligger man där i kistan i all evighet, sover utan drömmar? Eller hamnar på någon annan plats, någon bättre, sämre, eller likadan? Jag vill inte ligga i en kista i flera hundra år. Det är en läskig tanke men tänk om det är så? Man liksom sover utan att drömma, i flera, flera hundra år. I evigheter helt enkelt.
Nu helt plötsligt dyker allt upp, vet inte varför. Har en av mina tankarkvällar när allt kommer på en och samma gång. Jag börjar bli så osäker.. Vad händer, vad gör jag? Helst av allt hade jag velat stänga av kontakten med alla som står mig nära. Bara släppa allt, för deras skull. Jag vill inte att någon ska ha något med mig att göra, jag vill att alla glömmer bort mig. Varför? Återigen, vad gör jag här? Jag är en av de personer som inte platsar, som aldrig kommer platsa.
Hörde att en kompis pappa dött häromdagen och jag kan inte låta bli att tycka att.. det är så orättvist. Finns det en gud? Varför gör han så i så fall? Tar de människor som verkligen vill, är passionerade och älskar sitt liv? Varför åtminstonne inte börja med de som inte vill? Om han nu finns, varför kunde han inte nu skickat det på mig? Livet är orättvist, och kommer alltid vara.
Jag pratar inte med någon om det här. Även om jag vet att mina allra bästa vänner läser vad jag skriver om så pratar jag inte om det. Ibland önskar jag att vi gjorde det, faktiskt. Men det är inte deras fel utan mitt. När någon frågar mig om någonting känns jobbigt skämatar jag alltid bort det.
Det bästa ordet att beskriva mig med är sarkatisk. Jag skämtar om allt, mig själv, mina vänner, förintelsen, pedofiler. Det finns inget som jag inte skämtar om. Men jag vill inte se verkligheten, jag vill inte veta av vad jag har gjort mot mig själv, jag vill inte se mina vänner ledsna, jag vill inte påminnas om förintelsen och jag vill inte tro på att det finns pedofiler. Det är ett sätt att rädda mig själv. Dra ett skämt., få folk att skratta och så helt plötsligt är vi tillbaka i våran perfekta bubbla.
När jag ser någon lägga ut en status på facebook - "Har tre par väskor framför mig, vilken ska jag välja...." Då blir jag avundsjuk. Jag vill också ha de problemen om vilken väska jag ska välja- Jag vill också ha problem om en tröja får mig att se tjock ut eller att min kille tittat på en annan tjej. Samtidigt, vi har alla våra problem och jag tycker inte jag har värre problem än någon annan, bara av en annan sort. Alla människor är olika, eller hur? Men jag med handen på hjärtat säga att jag gärna hade bytt, i alla fall för några dagar. Bara kollat..
Mår någon helt bra? Är någons liv helt perfekt? Jag tror inte det. Jag tror alla har så mycket inom sig. Eller, jag vet att det finns många, för många, som är ledsna. Ledsna, besvikna, rädda, arga. Ikväll svamlar jag, men låt mig göra det. Ni behöver inte läsa om ni inte vill. Men jag tror inte på er, det är många av er jag inte tror på. Vet ni varför? Jag ser er, jag ser i era ögon, ansikten, skratten ni låtsas vara äkta. Nu snackar jag om vänner, om nära vänner. Som inte tror det är okej att må dåligt då och då. Som alltid måste le och låtsas som om allt är perfekt. Får jag då fråga varför? Varför låtsas alla? Jag är likadan, jag låtsas som om allt är bra. Varenda dag så låtsas jag. Hade vi inte givit varandra mer erfarenhet om vi var äkta mot varandra? Om vi sa vad vi tyckte? Om vi skrattare tillsammans, om vi grät tillsammans?
Ja, jag tror också att alla mår dåligt någongång i livet, en del går fortare vidare än andra. Men tror inte det finns någon som går igenom livet med en klackspark. Även jag har haft perioder i livet då allt känns meningslöst men kommit vidare. Tror du kommer göra det med, för du är ett glädjeämne du är rolig, enkel och naturlig. Jag hoppas du snart kommer över att vara alla tillfreds, det är inte vänner värda, utan det ska vara ömsesidig vänskap. Blev jädra förbannad när jag läser vad du skriver om vad din vän gjort, fy fan det är inte vänskap, det är falsk vänskap. Inget att ha, men det är något man lär sig i livet vilka man ska ha som vänner, man ska inte ha vänner som tar energi från en själv. De har jag valt bort för länge sedan, kanske inte blir många kvar men de som är kvar stannar av vänskap och inget annat. Det räcker med en god vän än 10 falska.
Du behöver inte försöka vara alla till lags, de som är dina vänner kommer om du bara bjuder på vatten och bröd, du är underbar och många tycker du är det, du måste lära dig att lita på dig själv att du är BRA för det är du.
Du kommer få en underbar resa med Anton, ta vara på den och älska varandra, man behöver inte många som sagt för att känna sig älskad. Och jag är en av dem som älskar dig så högt, du är underbar, vad vore livet utan dig Jennifer. Kram
