jenniferanneliemaria

.. delar med mig eftersom jag inte har något bättre för mig. Kommentarer är alltid uppskattade eftersom man i stort sett stirrar sig blind när man läser den själv.

Person och miljöbeskrivning

Utan strumpor och utan skor lämnade hans blöta fötter små, suddiga avtryck på asfalten. Även om det bara var i mitten av september rös han när den befintliga kylan omfamnade hans vader och fick hans mörka hårstrån att ställa sig i givakt. Hans pärlvita, för stunden oborstade, tänder agerade rockstjärnor och trummade mot varandra i rasande fart. Det enda som täckte hans kropp var ett par mörka byxor av manchester och en papperstunn skjorta. Förargelsen över att ha köpt fel storlek var som bortblåst då ärmarna visade sig vara precis så långa att de täckte största delen av hans händer. Det enda man kunde urskilja var toppen av fingerspetsarna.    


För bara några veckor sedan hade han varit på väg hem - men inte idag. Pengarna hade tagit slut och hyresvärden hade fått nog. På mindre än en sekund hade hans liv antagit skepnaden av en berg-och-dalbana med så många backar att det var omöjligt att behålla kontrollen. Han hade gått från att ha en säng att krypa ner i varje kväll, till att försöka göra det så bekvämt som möjligt i någon slumpmässigt utvald trappuppgång. Hans enda hopp till mat låg nerpressad i en genomskinlig plastpåse i höger framficka. Han kunde nästan känna hur det brann mot benet, som om han bar omkring på levande glöd. För ett ögonblick övervägde han att kasta påsen i brunnen han precis gått förbi, be till gud och hoppas på att det skulle lösa sig ändå. Men han ångrade sig i sista sekund. Han behövde den för att överleva.                


Stora ringar av rök lämnade hans O-formade läppar när han la sig ner på asfalten för några minuters vila. Han visste att förbipasserade skull ha svårt att se honom, kläderna han bar tillsammans med sin nästintill pepparbruna hudfärg avskiljde honom från omgivningen. Det hela ingav en känsla av trygghet, och han kunde i lugn och ro låta blicken svepa över himlavalvet samtidigt som tankarna fick chansen att vandra tillbaka till kvällen som just hade passerat.

'Hans vänner hade försvunnit redan efter några timmar men han hade inte brytt sig om att leta efter dem. Han var trött och en aning för berusad, gratisdrinkar var han duktig på att fixa, dessutom behövde han tänka. Efter att ha vandrat samma gata upp och ner ett flertal gånger fick han syn på en bar, troligtvis inte någon han skulle lagt märke till i vanliga fall.

Ingången hade bestått av en sliten, oerhört liten, dörr med en skylt hängandes ovanför. Texten på skylten hade sedan länge tynats ut och nu syntes bara svaga skuggor av något han förmodade skulle föreställa bokstäver. Efter att ha tänkt över saken en stund bestämde han sig för att gå in – han behövde trots allt lite omväxling.    

Det första som mötte honom var ett stort rökmoln från alla de cancerframkallande pinnar som njöt av att sakta men säkert ta livet av sina ägare. Från andra sidan rummet stirrade ett uppstoppat älghuvud på honom och de små porslinsögonen fick honom att rysa till av obehag. Väggarna översköljdes av stora sammetsgardiner och de massiva träborden var fulla av stearin från alla hundratals ljus. Där heltäckningsmattan hade lossnat kunde man ana berg av smuts och golvlisterna hade antagit en färg som mycket väl kunde liknas vid avföring. Det var nästan som om man kunde lukta till sig döden bara genom att befinna i rummet.

Hans tankar avbröts plötsligt av ett par röster som inte tycktes befinna sig långt ifrån honom. Av ren nyfikenhet reste han sig upp för att försöka lista ut var de kom ifrån, dessutom visste han att han inte kunde dra ut på det längre.

Längst inne i gränden kunde han urskilja två siluetter. Han kämpade med att dra händerna genom sitt nästintill kolsvarta hår, bara för att på något sätt kunna låtsas vara mer välvårdad än vad han var. För ett ögonblick ångrade han att han inte ägde en borste. Håret kunde just nu liknas med en hästman och att lyckas släta ut alla tovor med bara fingrarna visade sig vara omöjligt. Han bestämde sig till slut för att spotta i handen och försöka rätta till den så kallade frisyren så gott det gick. Renlighet hade alltid varit viktigt för honom, men utan bostad eller pengar till att låna en offentlig dusch fanns det inte mycket att göra. Förhoppningsvis var det tillräckligt mörkt för någon att lägga märke till hans ovårdade yttre.

Siluetterna visade sig tillhöra två unga män, uppskattning
svis i 20-årsåldern. Med gungande steg och ena tummen hårt inlindad i resten av handen gick han fram till killarna för att presentera sig. Nervositeten visade sig dock ha varit obefogad, killarna letade efter bra gräs och han hade dykt upp som ett brev på posten. Efter bara några minuter hade han lyckats sälja fem gram för 600 kronor. Allt som allt tyckte han att han hade gjort en bra affär, även då han själv inte köpt det mycket billigare. Efter att ha småpratat en liten stund tackade han för sig och gick därifrån - ännu en gång med tyngre plånbok och ett svagare samvete.

På vägen hem mot en ännu okänd sovplats passerade han en gammal, sovande man som gjort sitt bästa för att trotsa kylan genom att krypa in under en hög av tidningar. Försiktigt lyfte han på hörnet av onsdagens aftonblad och petade in fyra hundralappar. Han visste inte vem mannen var men av utseendet att döma behövde han dem mer än honom själv. För en sekund tyckte han sig nästan ana mannens läppar formas till ett leende. Huruvida detta stämde eller inte spelade ingen roll, illusionen värmde starkare än en öppen brasa. Plötsligt vaknade en ensam tår till liv i hans ena ögonvrå, vandrade hela vägen ner längs hans kind och stannade försiktigt upp för att dö vid hans läppar. Han var inte ensam. Så länge kärleken höll han sällskap var han inte ensam. Så länge kärleken höll han sällskap skulle han klara sig.