Hellre dö stående, än att leva på knäna.
I veckan tog min kusins pojkvän livet av sig, eller, hennes förra pojkvän och numera nära vän. Det spelar egentligen ingen roll. Jag träffade honom bara några få gånger men han var omtyckt av alla i släkten som träffat honom. För min farbror blev han under åren lite av en extra son.
När min pappa ringde och berättade det visste jag inte vad jag skulle säga. Man blir på något sätt nollställd, tankarna blir omöjliga att omvandla till ord. ”Det löser sig?” Knappast.. Det är svårt helt enkelt.
De flesta människor tycker självmord är själviskt. Jag tycker... Jag vet inte. På ett sätt håller jag med. Man krossar flera människors liv och man lämnar efter sig en sorg som förmodligen aldrig försvinner. Samtidigt, är det inte lika själviskt av omgivningen att låta en människa leva endast för andra? När jag mådde som sämst, när jag verkligen inte ville mer fanns det en människa jag stannade kvar för, mamma. Jag älskar min mamma fram och tillbaka till månen tusen gånger om och det fanns ingen chans i världen att jag skulle kunna lämna henne ensam. Jag var inte rädd men samvetet stoppade mig. Ibland kunde jag önska att jag var någon annans dotter, någon jag inte älskade lika högt. Då hade det varit lättare, nu kunde jag helt enkelt inte. Den gången allt blev fel fanns hon också i mina tankar. Och det är på grund av henne som jag inte fullföljde det hela.
För ett par månader sen berättade min granne om en kille som hade tagit livet av sig. Han var runt 30 år och hade försökt med allt - läkare, psykologer, alla möjliga antidepressiva mediciner. Ingenting till hjälpte och till slut gav han upp. När man har kämpat så länge som 30 år och verkligen försökt.. Då tycker jag inte man ska rädda personen. Det kan säkert få mig att framställas som en hemsk person men det är på den punkten jag tycker omgivningen ska ge med sig. Man kan inte gå upp varenda morgon i flera år och inte vilja, inte vilja vara med längre. Tvingas gå upp, le, göra det man ska och samtidigt känna en så enorm smärta inuti sig. Men.. igen, kämpar man inte in till det sista, då kan jag också tycka det är själviskt. Man måste ge allt, för vi får bara en gång på oss.
