Dear Diary
Hittade en dagbok när jag tittade igenom mina garderober för ett tag sen. Den här texten är skriven onsdagen den fjärde februari, 2004.
Då var jag fjorton. Det har gått sex år, sex jävla år.
Vattnet blir inte alls rött som i filmer, snarare gult blandat med flytande rödbruna klumpar. Jag har läst någonstans att varmvatten gör så att blodflödet ökar och venerna kommer närmare huden och på så sätt blir lättare att skära av.
Bladet känns som en fjäder. Några lätta rispningar, de få droppar som visar sig liknar tårar. Kan inte låta bli att stanna upp en sekund och njuta av stunden, dra med fingertopparna längs armen och rita figurer på badkarskanten. Ett hjärta, en streckgubbe och så mitt namn. Jag minns målarböckerna man ritade i som liten, hur man alltid lyckades hamna utanför ramarna. Idag spelar inget av det någon roll, jag håller på att skapat mitt eget konstverk. Min alldeles egna tavla.
I ärren vilar den största smärtan, det känns som om huden har stelnat och jag måste kämpa för att ta mig igenom. Tar kraft, ser dem öppna sig ett efter ett. Synen av hur köttet hittar sin väg ut gör att jag känner mig tillfredsställd.
Avslutar med att skölja ur balsamet ur håret, har suttit med det länge nu så förhoppningsvis blir det lite mindre slitet. Gult vatten med rödbruna klumpar försvinner ut i avloppet precis som om ingenting hade hänt. Egentligen spelar det ingen roll om jag tar livet av mig, död har jag varit i flera år.
Då var jag fjorton. Det har gått sex år, sex jävla år.
Vattnet blir inte alls rött som i filmer, snarare gult blandat med flytande rödbruna klumpar. Jag har läst någonstans att varmvatten gör så att blodflödet ökar och venerna kommer närmare huden och på så sätt blir lättare att skära av.
Bladet känns som en fjäder. Några lätta rispningar, de få droppar som visar sig liknar tårar. Kan inte låta bli att stanna upp en sekund och njuta av stunden, dra med fingertopparna längs armen och rita figurer på badkarskanten. Ett hjärta, en streckgubbe och så mitt namn. Jag minns målarböckerna man ritade i som liten, hur man alltid lyckades hamna utanför ramarna. Idag spelar inget av det någon roll, jag håller på att skapat mitt eget konstverk. Min alldeles egna tavla.
I ärren vilar den största smärtan, det känns som om huden har stelnat och jag måste kämpa för att ta mig igenom. Tar kraft, ser dem öppna sig ett efter ett. Synen av hur köttet hittar sin väg ut gör att jag känner mig tillfredsställd.
Avslutar med att skölja ur balsamet ur håret, har suttit med det länge nu så förhoppningsvis blir det lite mindre slitet. Gult vatten med rödbruna klumpar försvinner ut i avloppet precis som om ingenting hade hänt. Egentligen spelar det ingen roll om jag tar livet av mig, död har jag varit i flera år.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hoppas du mår bättre idag än vad du gjorde då. Kram
Trackback
