27/10
.. kan låta som ett ganska oseriöst inlägg det där under och jag önskar att det vore det. Men sanningen är att det är precis så det är, nästan lite tragiskt.
Men det började för några år sen när jag hade ställt in min hjärna på att ingen någonsin skulle tycka om mig. Då började jag fokusera på mitt utseende till max. Det var det enda - enligt mig - jag hade. Till slut blev det något enormt överdrivet, samtidigt som jag kände att jag var tvungen. Inte för att någon annan någonsin sa det, det satt helt enkelt i mina tankar. I gymnasiet hände det att jag gick hem om bara håret blivit lite självlockigt efter att jag plattat det på morgonen. Jag gick (går) och tror aldrig jag har gjort, ut på krogen med samma kläder två gånger. Inte ens om det handlar om flera månaders mellanrum. Ni hänger nog med på hur mycket pengar det är.. pengar som jag egentligen inte har. När jag går utanför dörren med höga klackar och det kanske har lossnat lite lite färg kan jag inte tänka på annat och ännu värre - har jag fel tröja på morgonen och sedan längre fram under dagen upptäcker att den inte var så snygg kan jag inte tänka på annat, det är helt omöjligt att fokusera på lektionerna. Har jag missat att noppra (noppa?) ögonbrynen tittar jag inte upp från marken om jag är ute bland folk.
Ni börjar fatta grejen va? Och där har ni det där med mitt hår. Har jag inte löshår i finns det i stort sett ingen chans i världen att jag umgås med andra än mina allra bästa vänner. Sen den dagen jag tog ur det senaste, runt den 13e september har jag sagt nej till i stort alla som frågat om vi kan göra något. Jag veeet det, det är helt sjukt. Och jag vill inte ha det så, jag vill vara nöjd med det naturliga men det är som något innuti mig säger åt mig att jag måste vara helt perfekt uppifrån och ner.
äh, det går nog över någon gång. nu ska jag ställa mig framför spegeln igen och må dåligt över att jag måste till skolan och se ut så här!
Men det började för några år sen när jag hade ställt in min hjärna på att ingen någonsin skulle tycka om mig. Då började jag fokusera på mitt utseende till max. Det var det enda - enligt mig - jag hade. Till slut blev det något enormt överdrivet, samtidigt som jag kände att jag var tvungen. Inte för att någon annan någonsin sa det, det satt helt enkelt i mina tankar. I gymnasiet hände det att jag gick hem om bara håret blivit lite självlockigt efter att jag plattat det på morgonen. Jag gick (går) och tror aldrig jag har gjort, ut på krogen med samma kläder två gånger. Inte ens om det handlar om flera månaders mellanrum. Ni hänger nog med på hur mycket pengar det är.. pengar som jag egentligen inte har. När jag går utanför dörren med höga klackar och det kanske har lossnat lite lite färg kan jag inte tänka på annat och ännu värre - har jag fel tröja på morgonen och sedan längre fram under dagen upptäcker att den inte var så snygg kan jag inte tänka på annat, det är helt omöjligt att fokusera på lektionerna. Har jag missat att noppra (noppa?) ögonbrynen tittar jag inte upp från marken om jag är ute bland folk.
Ni börjar fatta grejen va? Och där har ni det där med mitt hår. Har jag inte löshår i finns det i stort sett ingen chans i världen att jag umgås med andra än mina allra bästa vänner. Sen den dagen jag tog ur det senaste, runt den 13e september har jag sagt nej till i stort alla som frågat om vi kan göra något. Jag veeet det, det är helt sjukt. Och jag vill inte ha det så, jag vill vara nöjd med det naturliga men det är som något innuti mig säger åt mig att jag måste vara helt perfekt uppifrån och ner.
äh, det går nog över någon gång. nu ska jag ställa mig framför spegeln igen och må dåligt över att jag måste till skolan och se ut så här!
Kommentarer
Trackback
