031010
Vissa saker vill jag bara inte berätta, men så tänker jag en stund och bestämmer mig för att göra det ändå. För att kunna gå tillbaka om några år och känna mig stolt över att ha tagit mig vidare. Jag vet att jag kommer vara bra snart, det är bara en liten bit kvar att gå. Det är sällan jag mår dåligt nuförtiden, jag vet inte hur det framställs i bloggen men det mesta handlar om saker jag HAR varit med om eller hur jag HAR mått. Nu för tiden mår jag nästan alltid bra, det är bara ibland det spricker. Det är som om allt kommer tillbaka och den smärtan som tar över mig är för kraftfull för att beskrivas. Igår bubblade det över, från ingenstans till allt på samma gång.
Jag drack.
Var jag ute och föll för trycket? Tog jag en öl eller två för att det var gott? Nej. Jag satt ensam hemma och drack tills jag inte längre kunde öppna munnen utan att spy.
Slutade med att kroppen fick ta över smärtan, för första gången på flera månader. Steriliserar alltid bladet, kokar upp vatten och låter den ligga ett tag. I golvet fanns vita skåror, fick använda tandborste för att göra rent.
Bilden jag la upp igår var inte gammal. Varför ljuger jag? För att jag skäms.
Varför lägger jag upp den? Jag minns inte ens varför eller när jag gjorde det.. Att jag lyckades stava rätt är bara det en eloge i sig.
Varför skriver jag det här? För att jag vill. För att det är så här mitt liv ser ut och jag har lovat er att få följa mig.
Jag tror att det som skiljer det jag skriver från många andra är att jag fortfarande är mitt uppe i allt. De flesta som skriver om sånt här har gått vidare och berättar om de hade det och hur de har gått vidare. Jag är inte där än så än så länge får ni helt enkelt hänga med på vägen. Vill ni slippa är det bara att sluta läsa. För det jag skriver om är vissa gånger brutalt och jag vet att jag inte är ensam. I ett samhälle ska man vara lycklig, det är lite tabu det där att må dåligt. Även om ingen kanske säger det högt kastas en stämpel på en. Jag har släppt det där med att skämmas, det är inte uppmärksamhet eller bekräftelse jag vill ha. Det är helt enkelt en uppdatering om hur jag har det och hur jag tar mig vidare. Jag ler och skrattar ofta men än så länge är det lite så här det är.
Jag drack.
Var jag ute och föll för trycket? Tog jag en öl eller två för att det var gott? Nej. Jag satt ensam hemma och drack tills jag inte längre kunde öppna munnen utan att spy.
Slutade med att kroppen fick ta över smärtan, för första gången på flera månader. Steriliserar alltid bladet, kokar upp vatten och låter den ligga ett tag. I golvet fanns vita skåror, fick använda tandborste för att göra rent.
Bilden jag la upp igår var inte gammal. Varför ljuger jag? För att jag skäms.
Varför lägger jag upp den? Jag minns inte ens varför eller när jag gjorde det.. Att jag lyckades stava rätt är bara det en eloge i sig.
Varför skriver jag det här? För att jag vill. För att det är så här mitt liv ser ut och jag har lovat er att få följa mig.
Jag tror att det som skiljer det jag skriver från många andra är att jag fortfarande är mitt uppe i allt. De flesta som skriver om sånt här har gått vidare och berättar om de hade det och hur de har gått vidare. Jag är inte där än så än så länge får ni helt enkelt hänga med på vägen. Vill ni slippa är det bara att sluta läsa. För det jag skriver om är vissa gånger brutalt och jag vet att jag inte är ensam. I ett samhälle ska man vara lycklig, det är lite tabu det där att må dåligt. Även om ingen kanske säger det högt kastas en stämpel på en. Jag har släppt det där med att skämmas, det är inte uppmärksamhet eller bekräftelse jag vill ha. Det är helt enkelt en uppdatering om hur jag har det och hur jag tar mig vidare. Jag ler och skrattar ofta men än så länge är det lite så här det är.
Kommentarer
Trackback
