jenniferanneliemaria

Hur är det med er? Jag vet inte hur det är med mig. Det är så mycket på en och samma gång och för första gången i mitt liv svävar orden Jag ger upp över mig. Samtidigt ser jag mot framtiden och ler en aning, det är bara nu som det är lite tomt. Jag tror att jag har sagt det förut men jag önskar att jag hade haft lättare för att gråta, jag älskar att gråta. Min danslärare berättade en gång att han varje dag tvingade sig till att gråta. Det behövde inte vara för att han var ledsen, det handlade mer om att få ut alla känslor. Sorg som glädje. Jag tror också på det, att tårar är ett sätt att rena själen. För mig går det inte längre, oavsett hur mycket jag försöker, vad jag än tänker på, så finns det ingenting som går att släppa ut. Det är det som skrämmer mig, den där tomheten. Har ni hängt med ett tag vet ni väl om att jag höll upp med alkoholen i några månader. Den första utgången efter det gick över förväntat, de två senaste.. inte lika bra. Jag vet inte riktigt om jag vill prata om i lördags överhuvudtaget. Egentligen spelar det ingen roll, det går inte förneka att vi bor i en liten stad och att alla som vistas på krogen vet hur jag är vid det här läget. De vet att jag är på allt och alla, att jag ramlar, att jag blir utkastad, att jag lånar pengar och att det är mer vanligt att natten spenderas på polisstationen än hemma i min egen säng. Ni som undrar varför jag inte slutar, slutar festa, slutar dricka och slutar gå ut. Till er har jag inget svar. Jag vet inte själv, har aldrig vetat. Oavsett hur jag gör bort mig, vilka jag sårar och vad jag än gör så.. kan jag bara inte. Undermedvetet tror jag till och med det handlar om att jag inte vill. Jag vill inte sluta. På veckorna är det de enda jag längtar efter, att få gå ut. Att få dansa, dricka, träffa människor och bara.. bli full. Det är som om hela livet går ut på att vänta efter nästa gång då kvällens första glas hälls upp. Samtidigt som allt det här, känns det som om jag måste gå ut - bara för att bevisa för omgivningen att jag KAN klara det. Vilket även blir uppenbart motbevisat varje gång. I lördags var jag lite smålullig när jag ramlade in på krogen. Efter någon timma hade jag spenderat 1500kr på all möjlig dricka. Även då jag var så pass nykter att jag borde ha vetat att jag inte skulle göra det. Tiotals shottar senare var det svart. Ska jag vara helt ärlig kan jag inte ens lova att jag inte var otrogen där inne. Jag kan lika gärna ha varit det som inte. (Han vet redan om det, att jag inte har en aning) Det är svart tills det att jag ser en siluett av polis, jag vet att jag befinner mig på station men inte mycket mer. På måndag förmiddag gick jag upp, efter 36 timmar i sängen. Jag hänger väl med lika mycket som ni på att något måste hända. Men det här med att be om hjälp.. även om jag innerst inne vet att jag måste så är det så svårt. Ordet Hatar räcker inte ens till för att beskriva hur ogärna jag vill visa mig svag inför någon. Orden Jag ger upp infinner sig igen, jag vill inte ha det så här men kommer jag någonsin ta tag i mig själv och göra någonting åt det? Vad långt inlägg det blev. Som vanligt, läs om ni har lust. Om inte så kommer lite roligare inlägg om framöver :) Har jag tur kanske jag till och med får låna påvens hatt! Puss o kärlek till er. Kan ni inte lägga någon kommentar på det här inlägget? Jag behöver.. något. Positivt eller negativt spelar ingen roll, jag vill bara ha något att läsa..